Fåglaviks Glasbruk föddes då tåget fastnade i en snödriva.

Fåglaviks Glasbruk föddes faktiskt i en snödriva. Om inte tåget med bland andra grosshandlare A.M. Andersson, Göteborg, fastnat i en snödriva hade inte grosshandlaren fått nys om de vidsträckta torvmossarna utanför Fåglavik. Herr Andersson övernattade hos patron P.D. Wikström som var storhandlare och kunde ta emot fina gäster. Dagen efter snöhindret tog grosshandlaren samhället i besittning och upp märksammade då den stora mossen norr om stationen. Han berättade sedan för sin värd att han var grossist i glas och hade för avsikt att starta ett glasbruk.

  I februari månad 1874 undertecknades köpebrevet gällande mossarna och Lindspångs gård. Då var redan hyttbygget i full gång. Anläggningen påbörjades våren 1873 med uppförandet av en större arbetarbostad i två våningar och en mindre bostad. På hösten samma år lades grunden till själva hyttan. Ugnen byggdes efter ett tyskt system. Även glashyttan fick tysk arkitektur och kallades Tyska hyttan.
År 1875 uppfördes Bruksvillan där grosshandlare Andersson bodde med sin familj om somrarna. Den kom även att tjäna som sommarbostad åt brukets chefer i fortsättningen.
  Med tiden uppfördes ytterligare två hyttor. Reservhyttan 1898 och Franska hyttan 1907-1909. Tyska hyttan visade sig dock i längden vara bäst och billigast i drift. År 1889 byggdes övre sliperiet, Nedre sliperiet tillkom 1890. År1904 uppfördes ett degelhus vid Franska hyttan. Det året utkämpades det Rysk-Japanska kriget och eftersom intresset särskilt kretsade kring fästningen Port Arthur och dess försvarare, döpte folkhumorn den röda tegelstensbyggnaden till Port Arthur.

  Första uppvisningen

Den fjärde december 1874 blåstes det första glaset på Fåglaviks Glasbruk. Arbetet föregicks av hyttgudstjänst. Grosshandlaren hade ett stort sällskap i sitt följe, bland andra åttaårige sonen Magnus Eidem som sedermera blev direktör efter faderns död. När andaktsstunden var till ända gav grosshandlaren en av mästarna vink om att sätta igång arbetet. Han ville visa sina gäster hur det gick till att blåsa glas. Mästaren Viktor Schmidt var av tysk glasblåsarsläkt och ansågs som den skickligaste och fick därför uppdraget. Bland de glasblåsare som ställde sig till förfogande var värmlänningen Andreas Lyrén.Eftersom det endast var yrkeskunnigt folk som trollade med glasklumparna fick åskådarna vara med om en uppvisning som de sent glömde.

  Första tillverkningen

När grosshandlaren reste tillbaka till Göteborg hade han med sig ett glas på vilket följande inskrift var graverad: Första Tillverkningen vid Fåglaviks Glasbruk 1874.
Direktör för glasbruket efter A.M. Andersson blev hans son Magnus Eidem. Magnus Eidem efterträddes av Y. W. Anderberg som var dotterson till brukets grundare A. M. Andersson. Företaget var ett släktbolag. När direktör Y. W.Anderberg avgick med pension tillträdde hans son Anders Anderberg som direktör för Fåglaviks glasbruk.

  De första tio åren.

  Mästarna.
  De mästare, som mötte upp i Tyska hyttan fredagen den 4 december 1874, var följande:
Viktor Schmidt, född i Åseda i Småland 1838. Föräldrarna tyskfödda.
Robert Schmidt, den förres broder, även han född i Åseda 1839.
Fredrik Aug. Schade, född i Kiel i Tyskland 1850, kom närmast från Ålborg i Danmark.
Anders Fredr. Weidfald, född i Ålborg i Danmark 1852. Föräldrarna tyskfödda.
Anders Ek, född i Eda i Värmland 1837. Kallades allmänt för Eken.
Andreas Lyrén, född i Eda i Värmland 1851, kom till Fåglavik samtidigt med Anders Ek.
  Om bröderna Schmidt berättas, att Viktor var längst och kallades därför Långe Schmidt till skillnad från .brodern Robert, som var något mindre och följaktligen fick heta Korte Schmidt eller endast Schmidten. Dessutom fanns en tredje Schmidt på bruket, nämligen gravören Schmidt, sedermera brukets förvaltare eller inspektör, som sysslan den tiden benämndes. Det gällde alltså att på ett eller annat sätt skilja gubbarna åt som hade samma namn. Om Långe Schmidt berättas vidare, att han var mycket skicklig. I hans verkstad tillverkades det finaste glaset, och där förtjänade man också bäst. Viktor Schmidt var den näst äldste bland mästarna. Endast Ek var ett år äldre. Robert Schmidt var 37 år och tillhörde även han de äldre. För övrigt var de flesta glasblåsarna i 20-årsåldern. Mästarna några år däröver. Robert Schmidt förestod tillverkningen av medicinglas, d. v. s. flaskor för apoteken.
  Till varje verkstad eller arbetslag, som man skulle kunna kalla dessa, hörde den tiden sex man, nämligen uppifrån räknat: mästare, benmakare och uppblåsare. Dessa tre utgjorde de egentliga glasblåsarna. De var utlärda och kunde yrket. Härtill kom de tre lärstadierna, nedifrån räknat, nämligen inbärare, värmare och anfångare. Det gängse namnet på dessa var hyttpojkama.

  Ugnen i Tyska hyttan hade plats för sex deglar och följaktligen var antalet verkstäder också sex. Det var alltså 36 man som arbetade i verkstäderna. Men härtill kom många andra arbetare, nämligen 2 gaseldare, 2 kylugnseldare, 1 glasvindare, 1 glassynare, 5 á 6 slipare, 2 formmakare, 1 degelmakare, packare och körare m. fl. Allt som allt torde arbetsstyrkan redan från första början uppgått till vid pass 60 man.
  Vad de egentliga glasblåsarna beträffar, alltså mästarna och deras närmaste män, kännetecknas de första 10 åren av ständiga ombyten. De flesta stannade ett par-tre år och så reste de sin väg. Många inte ens så länge. Och nya kom i stället. Ty så snart en glasblåsare kommit så långt, att han avancerat till uppblåsare, hörde det till gammal sed, att han skulle ut och praktisera yrket vid andra bruk. De tyska glasblåsarna vandrade land och rike omkring, och de svenska följde samma exempel. Många av dem, som under de första åren hamnade i Fåglavik, hade arbetat vid glasbruk i både Sverige, Norge, Danmark och Tyskland. Glasblåsarna från Eda kom i regel över Norge och tyskarna över Danmark. Andreas Lyrén, som var en av de första mästarna på Fåglavik, lämnade orten 1877. Han återkom efter ett par år men endast för att göra en vida längre resa, nämligen resan till Amerika. Och 1881 emigrerade även Schade och Weidfald m. fl. I Amerika avancerade en glasblåsare, om han endast kunde sitt yrke något så när, till mästare nästan med detsamma.Och här kunde man förtjäna pengar som gräs. Den tiden var Amerika guldlandet och frihetens förlovade land framom alla andra. Inte att undra på, att så många gav sig av dit.
  Men även de glasblåsare, som föredrog att stanna i hemlandet, hade behov av att röra på sig. År 1883 flyttade bröderna Viktor och Robert Schmidt till Kungälv. Och samma år flyttade Anders Ek till Surte. Därmed var samtliga sex mästare från år 1874 borta från Fåglavik.
  Bland nytillkomna mästare från denna tid kan nämnas Ludvig Hirsch. Han var född i Anderstorp i Småland 1857 och kom till Fåglavik 1876. Tre år senare kom brodern Janne Hirsch, som var född 1859. Vidare kan nämnas Bernhard Jensen och Hagen, danskar båda två, Herbert Dower, en vallonare, och Schaistiger, som var tysk. Bland svenskfödda mästare märkes värmlänningarna Nils Skröder, född 1860, samt bröderna Anders och Hans Nilsson, de båda senare från Eda. Rätt antagligt är, att bröderna Nilsson efterträdde bröderna Schmidt, ty de kom till Fåglavik samma år som dessa flyttade därifrån. Bland slipare kan nämnas tysken Richard Rentsch samt norrmännen Ola Nilsen och Mattias Olssen.

Tillverkning och avlöning.
  Under de första åren tillverkades servis- och hushållsglas samt parfym- och medicinflaskor. År 1877 — eller kanske först 1878 — övergick man till buteljblåsning. Till brunt buteljglas liksom halvvitt användes vanlig flodsand, som man grävde fram ur en backe i brukets omedelbara närhet. Men denna tillverkning lönade sig antagligen inte, trots man hade en god del av materialet oköpandes, ty efter ett år återgick man till servis- och hushållsglas. Till detta användes huvudsakligen kvartssand och soda, som man köpte från utlandet. År 1883 började man med tillverkning av lampglas enligt s. k. amerikansk modell.¹ Dessa rönte redan från första början en så livlig efterfrågan, att tvenne verkstäder, d. v. s. 12 - 14 man hade full sysselsättning med att tillverka sådana glas.Därjämte tillverkades oljehus, lampkupor och lampskärmar. Det var tysken Rentsch, som förestod denna tillverkning intill1890, då Carl Herman Weikert övertog densamma. Tidvis kunde ända till 3 å 4 verkstäder ha full sysselsättning med att göra belysningsglas, som var en stor artikel åren före och omkring sekelskiftet, särskilt lampglas, som förbrukades i betydligt större mängd än andra lampdelar. Men denna tillverkning upphörde helt och hållet 1918.
1. Dessa glas var vidare på mitten. 

Martin Rubenson erinrar i sin redan anförda artikel om den böhmiska glastillverkningen, hurusom den stödes av hemslöjden. "Trampstolarna där äro lika allmänna som vävstolarna i Mark", säger han. Även i Fåglavik gjordes åtminstone ett försök till hemslöjd av detta slag. År 1890 kom en tysk-böhmare vid namn Weidlich jämte sin hustru till Fåglavik. Båda medförde dylika trampstolar. Den tiden var som redan nämnts lampkupor en god artikel,särskilt omtyckta var de s.k. tulpankuporna. Dessa var uddade i övre kanten, och detta arbete utfördes av Weidlich och hans hustru i hemmet med tillhjälp av trampstolarna. De bar lampkuporna mellan hyttan och bostaden och tillbaka i stora ryggkontar. Men efter två, år återvände makarna Weidlich till sitt hemland.
  I början av 1880-talet började man med målat glas, såsom brännvinsflaskor, blomstervaser och ljusstakar av benvitt glas.Särskilt omtyckta blev ett slags ljusstakar, som var försilvrade inuti och målade utanpå. De gamla malmstakarna kunde naturligtvis inte tävla med så ultra moderna och vackra stakar, och så makade man undan de förra, tills de efter några årtionden åter kom till heders. Men tack vare en modeväxling kunde bruket sysselsätta och avlöna en hel del folk. Den förste glasmålaren på Fåglavik hette Möller. Han var skicklig målare och lärde i sin tur upp flera unga målare. För övrigt var det mest flickor, man sysselsatte i målarverkstaden. Att målat glas verkligen var en gångbar vara framgår därav att bruket en tid sysselsatte inte mindre än 23 personer i sin målarverkstad. Men ett 10-tal torde ha varit det ordinära antalet
  År 1890 anställde man en böhmare vid namn Anton Weber som förste man för målarverkstaden. Weber var född 1857 och lärde i unga år till glasmålare i sitt hemland, varefter han praktiserade yrket i Tyskland, England och Skottland. Återkommen till Tyskland startade han egen målarskola i Radeburg inte långt från Dresden, Men skolan erhöll inte den tillslutning, Weber väntat sig. När så ett gynnsamt tillfälle yppade sig till anställning vid ett svenskt glasbruk, tog han det säkra för det osäkra. Skolan i Radeburg nedlades, och Weber flyttade över till Sverige. Han dog 1934.Weber var en konstnärligt begåvad man, god tecknare och målare. Även under hans tid sysselsatte man en hel del ungt folk på målarverkstaden, mest flickor. Pojkarna åter tog man i anspråk i hyttan så långt det fanns några.
  Beträffande mästare, benmakare och uppblåsare var deras avlöning beroende av glassort och priset per hytthundradet, till vilket jag återkommer här nedan. Mästarnas löner tyckas i allmänhet ha uppgått till 90 å 100 kr. per månad och i en del fall t.o.m. däröver. Till deras löneförmåner hörde vidare fri bostad om ett rum och kök samt 50 kronor årligen i vedpengar. För övrigt kan meddelas följande enligt 1881 års räkenskaper:
  Bruksförvaltare Schmidts lön utgick med 125 kronor per månad. Järnformmakare Karl Andersson och träformmakare Carl Kärr 45 kr. vardera. Degelmakare Anders Strömberg hade 40 kr. och de båda gaseldarna likaså 40 kr. per månad. Samma lön utgick till "Skullerern" Sellén. I dennes åligganden ingick emellertid ej blott att läsa med pojkarna under fritid och på kvällarna utan under dagen var det han som skulle vinda fram glaset ur kylröret.
  De egentliga glasblåsarnas avlöning utgick alltså enligt ett visst pris per hytthundradet. Numera räknar man verkligen 100 stycken per hytthundra. Men på den tid, som nu är ifråga, var det endast mindre och lättgjorda sorter, som räknades som 100. I en del fall t. o. m. däröver. Av små medicinflaskor om 5 á 10 gram kom 110 på hytthundradet. Av något svårare sorter t. ex. 80. Men av finare hushållsglas, såsom kannor och skålar, kom endast 10 till 15, eller 15 till 20. Av benvita gräddkannor kom t. ex. 12 per hytthundradet och av finare punschkannor kanske endast 5 eller 6. Av stora flaskor, s. k. ståndkärl, räknades 20, och av vademecumflaskor med propp likaså 20, allt per hytthundradet. Detta kunde som synes växla högst betydligt. Av den för hytthundradet utgående avlöningen skulle mästarn ha 20 öre, benmakarn 13 öre och uppblåsarn 9 öre. Normal tillverkning var 20 hytthundraden per dag på 1880-talet.

  Avlöningen per verkstad ställde sig då sålunda:
Mästaren ...... 20 hytthundraden á 20 öre   =4:--
Benmakaren .  20    "     "           á 13 öre   =2:60
Uppblåsaren    20    "     "           á   9 öre   =1:80
Den per verkstad utgående avlöningen alltså Kr. 8: 40

Om man räknar med 25 arbetsdagar, skulle mästarens månadsavlöning uppgå till 100 kr., benmakarens till 65 och uppblåsarens till 45 kronor. Men så kunde det hända, att en degel gick sönder. Sådana missöden inträffade allt ibland och drabbade än den ena, än den andra verkstaden. Då följde några arbetslösa dagar, i regel 4. Mästarens avlöning för den månaden blev i så fall endast 84 kronor, ty då avgick 4 dagsinkomster å 4 kronor. Benmakarn och uppblåsaren förlorade likaså 4 dagsinkomster vardera.

Beträffande hyttpojkarnas avlöning kan meddelas följande enligt Klas Kindrot, född i Hällestad 1870. Han berättar, att han började i hyttan på Fåglavik som inbärare endast fem år gammal, 1875 alltså, eller möjligen först 1876. Han hade då 10 kr. per månad. Elva eller tolv år gammal blev han värmare, och lönen steg då till 15 kr. Sexton eller sjutton år gammal blev han anfångare och erhöll då 25 kr. per månad. Han arbetade i "Smålänningens"¹ verkstad. Beträffande hyttpojkarnas avlöning hänvisas för övrigt till vad Nyman har att berätta från Eda. Där var passpojkens avlöning ännu lägre.

Med tiden utökades arbetstakten rätt avsevärt, tack vare samarbete och färdighet. Om 20 hytthundraden kunde betraktas som normal tillverkning en dag i början av 1880-talet, räknade man med 25 hytthundraden på 1890-talet. Om man t. ex. tillverkade en sorts glas, som i likhet med ovan anförda exempel räknade 20 styck per hytthundradet, är lätt uträknat, att antalet i förra fallet blir 400, i senare 500 per dag. Vidare är att märka, att anfångaren med tiden fick sin avlöning enligt samma grunder som övriga glasblåsare. Om avlöningen var densamma som i ovan anförda exempel, alltså 20 öre för mästaren, 13 öre för benmakaren, 9 öre för uppblåsaren, så fick anfångaren 6 öre, allt per hytthundradet. Antages att man tillverkade vademecumflaskor, som var en stor artikel på Fåglavik under ifrågavarande tid, och att man per dag kunde tillverka 25 hytthundraden per verkstad,utgick avlöningen med följande belopp:
Mästaren .............. 25 x 20 öre = 5:--
Benmakaren ......... 25 x 13 öre = 3:25
Uppblåsaren  ........ 25 x   9 öre = 2:25
Anfångaren ........... 25 x   6 öre = 1:50
Avlöningen per verkstad alltså Summa kr. 12:--
¹ En från Småland inflyttad mästare.

Under Glasbrukets storhetstid.
Bruket tillhörde då ett av de 5-6 största Glasbruken  i Sverige. Som exempel år 1912 hade Tyska Hyttan 6 verkstäder, Franska Hyttan 12 verkstäder och Reservhyttan 8 verkstäder. 1000 ton smältes under 300 arbetsdagar. Glasbruksarbetare och folk på torvmossarna uppgick till ca 350 man.
 Fåglaviks   Glasbruk tillverkade till största delen glas till lampor, men speciellt för turisterna brukade man då och då göra olika prydnadsföremål. Belysningsglas har blivit en stor produkt hos Fåglaviks Glasbruk — Endast 10 procent av tillverkningen är kemiskt tekniskt glas, omtalar driftsingenjör Lars Jacobsson. Resterande 90 procent är belysningsglas. Glaset hade en stor marknad och därför såg vi mycket ljust på framtiden, sade Ingenjör Jacobsson 'vidare. . Konkurrensen mellan de svenska glasbruken var nästan   obefintlig.   Fåglaviks glasbruk hade sina konkurrenter
i utlandet. Av produktionen, cirka 2 ton glas om dagen, gick 20 procent på export och man hade planer på att höja denna siffra ytterligare. Fåglaviks Glasbruk, som startade 1874, hade för cirka 50 år sedan 300 anställda. Gamla irrationella transportmetoder hade tagits bort och halva arbetsstyrkan hade slopats.

Tyska Hyttans ugnar!
2 st större Smältugnar, 7 deglar i den ena, 6 deglar i den andra.
4 st Vannor, en degel i vardera.
2 st Kylugnar.
2 st Kylrör.
3 st Tempereringsugnar för deglar, ringar, och formar.
3 st Invärmningsugnar (Lunsar).

År 1964 sökte sig Fåglaviks belysningsglas till USA, Australien, England och Nord-Syd Amerika
I Tyska Hyttan under 1950-60 talet gjordes tungt glas, Lampor - kemiskt och luftpressat Medicinglas.
Glasmängd smältes som mest ca 5000 kg. per natt.
                                                             Ovanstående är hämtat från Linnar Linnarssons bok - Torbjörn Fogelberg  - Kenneth Berg

Formgivare Paul Kedelv

Paul Kedelv kom från Flygfors Glasbruk 1949 -1956, där han blev vida känd för sitt glas (Coquille)
betyder snäcka, han började sedan på Rejmyre Glasbruk, fram till 1978,
under Rejmyretiden samkörde han med Fåglaviks Glasbruk som formgivare!

Övriga formgivare på bruket!

Hans von ´Mate'rn.
Erich Marten.
CE Bodner.
Bengt Berglund, keramiker   Gustavsberg.
Olle Hagdahl.